Lärken har mjuka barr men står kal från hösten till våren. Nordmannsgranens barr är styva men sticks inte: de är platta, och på vanliga skott är spetsen oftast trubbig eller har en liten inskärning. På kottbärande grenar är barren däremot oftast spetsiga. Koreagranen har samma trubbiga spets och förblir oftast liten nog för en villatomt. Rödgranens och blågranens barr är fyrkantiga och spetsiga, och de sticks. Idegranen har också platta barr, men den är giftig och hör inte hemma där barn leker.
Så långa och spetsiga är barren på sex vanliga barrträd
Barren varierar mellan träd. Tabellen anger därför längderna som spann. Urnupen betyder att spetsen har en liten inskärning.
| Art | Barrlängd | Form i genomskärning | Spetsen |
|---|---|---|---|
| Rödgran (Picea abies) | 8 till 20 mm, ibland 30 mm | Fyrkantig | Spetsig |
| Blågran (Picea pungens) | 15 till 30 mm | Fyrkantig med tydliga åsar | Spetsig till stickande |
| Serbgran (Picea omorika) | 8 till 22 mm | Tillplattad fyrkant | Tvärt trubbig eller svagt spetsig |
| Nordmannsgran (Abies nordmanniana) | 15 till 35 mm | Platt, med en fåra på ovansidan | Urnupen eller trubbig |
| Koreagran (Abies koreana) | 10 till 20 mm | Platt, ofta något bredare mot spetsen | Trubbig eller urnupen |
| Europeisk lärk (Larix decidua) | 23 till 35 mm, ibland 40 mm | Smal och kölad | Trubbig eller svagt spetsig |
Rödgran och blågran sticks, serbgranen mindre
Rödgranens korta, styva barr är fyrkantiga och spetsiga, och de sticks. Varje barr sitter på en liten kvarsittande stjälk, och när barren har fallit av blir de äldre kvistarna sträva av de träiga barrfästena.
Blågranens barr är styva och sitter runt hela skottet, och artnamnet pungens syftar på de vassa barren.
Serbgranens barr är tillplattade, mörkt glansgröna ovanpå och har två vitaktiga band på undersidan, och spetsen är tvärt trubbig eller bara svagt spetsig. Serbgranen har en smal krona och tar lite plats på bredden.
Sitkagranen, som planteras i skogen, påminner om rödgranen men har något längre, ljusare och framför allt stickigare barr.
Ädelgranarnas barr har oftast trubbig spets
Ädelgranarna tillhör släktet Abies och är inga granar i botanisk mening. På vanliga skott är barrspetsen oftast urnupen eller rundad, men på kottbärande grenar oftast spetsig. Nordmannsgranen, som i handeln ofta kallas kungsgran, har breda, glansigt mörkgröna barr med en fåra på ovansidan och två silvriga band på undersidan. Spetsen är urnupen eller trubbig, och barren är styva men inte stickande. Trädet blir stort: i sitt naturliga utbredningsområde i Kaukasus och norra Turkiet når det 40 till 60 meter.
Koreagranen har kortare barr, 1 till 2 centimeter, med trubbig eller urnupen spets och två breda, kritvita band på undersidan. Arten är en av de mest planterade ädelgranarna i trädgårdar, eftersom den oftast förblir liten, växer kompakt och bär kottar redan som ung. De omogna kottarna kan vara grönröda, rödlila eller blåvioletta och mognar till mörkt purpurbruna. Många sorter i handeln är dessutom dvärgformer som växer mycket långsamt.
Lärken har mjuka barr men står kal på vintern
Lärkens barr är smala, 0,5 till 1 millimeter breda, och sitter 30 till 40 tillsammans i knippen på korta sidoskott. På de långa årsskotten sitter de i stället glest och ett och ett. På våren slår barren ut som silkeslent mjuka knippen.
Lärken är det enda av de sex träden i tabellen som fäller barren på hösten. Barren gulnar och faller av, och trädet står kalt till våren, då det får små ljusgröna barrtofsar som växer ut till längre barr. Europeisk lärk är också ett stort skogsträd, 30 till 55 meter högt, och känns på vintern igen på den grova, fårade barken.
Idegranen har platta barr men är giftig
Idegranen har också platta, blanka barr, 1 till 4 centimeter långa, men hela trädet är giftigt utom det röda fruktköttet runt fröet. Fröna är mycket giftiga, och giftet kan ge magbesvär, kramper och cirkulationsrubbningar.
Ädelgran och lärk passar där barn leker
Ädelgranarna är gröna året runt och har på vanliga skott oftast barr med trubbig spets, medan lärken har mjuka barr men står kal från hösten till våren. Koreagranen passar på en vanlig villatomt eftersom den sällan blir stor, medan nordmannsgranen med tiden blir ett mycket stort träd. Rödgranen, blågranen och sitkagranen har stickiga barr, och idegranen ska inte planteras där små barn leker eftersom den är giftig.
I plantskolan avslöjar det latinska namnet på etiketten släktet: Abies är ädelgran, Picea är gran och Larix är lärk, medan idegranen heter Taxus baccata. Känn också på ett skott. Platta barr med trubbig spets tyder oftast på en ädelgran, medan fyrkantiga, spetsiga barr som sticks tyder på en gran. Serbgranen är ett undantag: den är en gran men har tillplattade barr, och spetsen är tvärt trubbig eller bara svagt spetsig. Idegranen har också platta barr men är giftig. Det är därför etiketten som avgör. Står det koreagran på etiketten lönar det sig att läsa sortnamnet, eftersom många sorter är dvärgformer som växer mycket långsamt.
Senast faktagranskad: 28 oktober 2026