Rödgranen i den svenska skogen, blågranen på villatomten och sitkagranen i skogsbruket i södra Sverige hör till samma släkte. Släktet heter Picea och sträcker sig från den sibiriska tajgan till bergen i Mexiko. Enligt Dyntaxa är rödgranen den enda granart som växer vild i Sverige, och altajgranen räknas där som en underart av rödgranen. Övriga granarter i landet är införda.
Picea är granarnas vetenskapliga namn
Den vanliga svenska granen, rödgranen, heter Picea abies. Den tyske botanikern Albert Dietrich inrättade släktet år 1824. Släktet hör till familjen tallväxter, Pinaceae, där även tallar, lärkar och ädelgranar ingår.
Trees and Shrubs Online, som ges ut av International Dendrology Society, räknar med cirka 35 arter. World Flora Online listar 39 arter och 4 hybrider. Skillnaden ligger i var gränsen dras mellan art, underart och hybrid. Altajgranen (Picea obovata) räknas ibland som en underart av rödgranen. Där de två möts, bland annat i norra Finland och nordvästra Ryssland, korsar de sig, och hybriden heter Picea × fennica. Både altajgranen och hybriden, som på svenska kallas finngran, är enligt Dyntaxa inhemska i Sverige.
Granarna växer i tempererade och nordliga trakter på norra halvklotet. Flest arter finns i Asien, omkring 21, medan Nordamerika har 10 och Europa väster om Ural 4. Många arter har små utbredningsområden, och några finns bara i ett enda flodsystem eller en enda bergskedja.
Barren och kottarna skiljer en gran från en ädelgran
Granens barr sitter ett och ett på små träiga pinnar som blir kvar när barret faller. Därför känns en kal grankvist sträv. Kottarna står upprätt en kort tid efter blomningen, vänder sedan nedåt och faller av hela när fröna spridits. Hos ädelgranarna, släktet Abies, står kottarna upprätt hela tiden och faller sönder på grenen, och barren är oftast mjuka.
Kungsgranen räknas därför inte som en äkta gran. Den heter nordmannsgran, Abies nordmanniana, och är en ädelgran.
Så skiljer du rödgran, blågran och sitkagran åt
Rödgranen, blågranen och sitkagranen hör hemma i tre helt olika klimat, och det syns på träden.
Rödgranen växer i Nordeuropas barrskogar och i bergen längre söderut, främst Alperna och Karpaterna. Barren är 8 till 20 millimeter långa, fyrkantiga i genomskärning och glänsande mörkgröna. Kottarna blir 6 till 16 centimeter långa och är längre än hos de flesta andra granar som växer i Sverige. Mer om arten finns i guiden till rödgran.
Blågranen kommer från Klippiga bergen, där den växer på 1 800 till 3 300 meters höjd i ett utpräglat inlandsklimat med långa, kalla vintrar och korta somrar. Barren är 15 till 30 millimeter, styva och vassa, och artnamnet pungens betyder stickande. Färgen varierar från grön till starkt blåvit. Kottarna blir 5 till 10 centimeter och sitter mest i kronans topp. Sorter och skötsel beskrivs i guiden till blågran.
Sitkagranen är släktets största art och kan bli 100 meter hög i skogarna i nordvästra Nordamerika. Den växer på en smal kustremsa från Kodiak i Alaska till norra Kalifornien. Där råder ett fuktigt havsklimat, och det faller mellan 1 300 och 3 800 millimeter nederbörd om året. Barren är 15 till 20 millimeter, vassa och gröna till blågröna, med ljusa band av klyvöppningar på undersidan. Kottarna blir 5 till 9 centimeter.
Sitkagranen trivs i södra Sverige, men i de torra delarna av sydöstra Sverige bör den inte planteras. I nordiska försök har den i genomsnitt vuxit 20 till 30 procent bättre än rödgranen.
Tio granar du kan möta i Sverige
Rödgranen och altajgranen är inhemska. Övriga arter i tabellen finns i Sverige som införda, och Göteborg har en av Europas särskilt goda samlingar av granar.
| Art | Ursprung | Kännetecken | I Sverige |
|---|---|---|---|
| Rödgran (Picea abies) | Nordeuropa, Alperna och Karpaterna | Mörkgröna barr, 8 till 20 mm, kottar 6 till 16 cm | Inhemsk och vild i större delen av landet, skogsträd, virke, julgran och häck |
| Sitkagran (Picea sitchensis) | Nordamerikas västkust, från Alaska till Kalifornien | Släktets största art, vassa barr med ljusa band under | Införd, ett alternativ i skogsbruket i södra Sverige |
| Blågran (Picea pungens) | Klippiga bergen | Styva, stickande barr, ofta blåvita | Införd, planteras som prydnadsträd |
| Serbgran (Picea omorika) | Drinadalen i Serbien och Bosnien och Hercegovina | Mycket smal krona, platta barr med två vita band under | Införd, starkt hotad i det vilda |
| Vitgran (Picea glauca) | Kanada och norra USA | Blågröna barr som doftar svarta vinbär när de krossas | Införd, bland annat som dvärgsorten ’Conica’ |
| Svartgran (Picea mariana) | Kanada, Alaska och nordöstra USA | Ofta bara 5 till 10 meter hög, kottar 1,5 till 3,5 cm som kan sitta kvar i flera år | Införd |
| Engelmannsgran (Picea engelmannii) | Västra Nordamerika, 1 000 till 3 000 meter över havet | Smal, konisk krona | Införd |
| Orientgran (Picea orientalis) | Kaukasus | Barr bara 6 till 10 mm, glänsande mörkgröna | Införd |
| Slöjgran (Picea breweriana) | Klamath- och Siskiyoubergen i Kalifornien och Oregon | Långa, hängande skott som en slöja | Införd |
| Altajgran (Picea obovata) | Från nordvästra Ryssland till Ochotska havet | Ljusa, nästan vita skott, kortare kottar än rödgranen | Inhemsk enligt Dyntaxa, där den räknas som underart av rödgranen |
Altajgranen har störst utbredning, serbgranen växer bara kring Drina
Altajgranen har det största utbredningsområdet av alla granar och bildar skog från trädgränsen i norra Sibirien söderut till Altaj, där Ryssland, Mongoliet, Kina och Kazakstan möts. Serbgranen växer vild bara i några områden kring floden Drina och är klassad som starkt hotad. Ändå planteras den i trädgårdar och parker i stora delar av världen.
Av ett släkte som sträcker sig över hela norra halvklotet har Sverige alltså bara rödgranen, dess östliga släkting altajgranen och hybriden finngran som vilda granar. Övriga granar här är införda, och de kommer från fjällsluttningar, kustskogar och dalgångar med ett annat klimat än vårt.
Hur de vanligaste arterna skiljer sig åt i en svensk trädgård visar guiden till gransorter i Sverige.
Senast faktagranskad: 29 oktober 2026