Du står vid ett barrträd och kommer så långt som till gran eller tall, men inte längre. Längre behöver du sällan komma på egen hand heller, för fyra arter täcker det mesta du möter i svensk skog och i en svensk trädgård, och de går att skilja åt med fingrarna långt innan du hittat någon kotte. Barr som sitter ett och ett runt hela skottet betyder gran. Två långa barr i samma knippe betyder tall. Vassa barr tre och tre i kransar, oftast på en buske, är en. Många mjuka barr samlade i små tofsar är lärk.
Kotten och barken bekräftar svaret, och en enda titt i oktober avgör den fjärde arten åt dig: lärken gulnar och står sedan bar, medan gran, tall och en är gröna hela vintern.
Fyra sätt att fästa ett barr
| Träd | Barren | Stam och bark | På vintern |
|---|---|---|---|
| Gran | Korta och styva, ett och ett runt skottet | Tunn och slät bark | Grön |
| Tall | Långa, två och två i knippen | Gulröd glansbark högst upp, grov skorpbark nedtill | Grön |
| En | Vassa och stickiga, tre och tre i kransar | Ofta flerstammig, buske eller litet träd | Grön |
| Lärk | Mjuka, många i en tofs på en liten knöl | Grov och fårad bark | Bar, barren fälls på hösten |
Granen är den du redan känner igen
Granen har korta, styva barr och tunn, slät bark. Barren sitter ett och ett hela vägen runt skottet, så en kvist känns lika taggig från vilket håll du än tar i den. Ett enkelt barr och en stam som är slät ända upp är måttstocken för de tre andra. Mer om trädets biologi finns i genomgången av granens biologi och fakta.
En mogen grankotte hänger alltid nedåt. Granens honblommor är rödlila och står rakt upp under pollineringen, för att omedelbart därefter böja sig och bli hängande kottar. En kotte som står rakt upp i toppen av en gran i maj är alltså inte en kotte än, utan en blomma. Hur ofta det över huvud taget blir kottar går vi igenom i texten om grankottar och granår.
Tallen: två barr i knippet och gulröd bark högst upp
Tallen är tvåbarrig med långa barr och rödaktig bark. Äldre tallar får grov skorpbark nedtill, medan yngre träd och den övre delen av stammen behåller en gulröd glansbark. Det syns på långt håll: tallen lyser orange högt upp i motljus, medan granen håller samma grå ton hela vägen.
Tallen bär dessutom kottar i två storlekar på samma gren, eftersom fröet tar flera somrar på sig. Ser du en ärtstor minikotte bredvid en fullvuxen står du vid en tall. Det parvisa testet har ett undantag som gäller de allra yngsta plantorna på ett hygge. Hela jämförelsen, med undantaget, kottarna och marken, finns i den separata guiden om skillnaden på gran och tall.
Enen bär tre årgångar kottar samtidigt
Enen är det tredje barrträdet nästan alla har gått förbi utan att sätta namn på. Den har vassa barr som sitter tre och tre i kransar, och de sticks på riktigt. Hittar du tre barr som utgår från samma punkt runt kvisten är frågan avgjord, oavsett om växten är knähög eller mansstor.
Enbären är inga bär, utan kottar, och de mognar långsamt. Första säsongen är de små och gulgröna, andra sommaren växer de och blir grönare, och under tredje hösten mognar de, blir blåsvarta och söta. En och samma honbuske kan bära alla tre åldersstadierna samtidigt. Ser du gröna och blåsvarta bär på samma kvist tittar du alltså inte på två olika buskar som växt in i varandra, utan på tre års skörd på en gång.
Formen säger däremot ingenting om arten. I blåsiga lägen längs kusten och i fjällen kryper enen längs marken och når bara några decimeter, medan den i skyddat läge kan bli 10 meter hög och se ut som ett träd. Den högsta enen i Sverige mäter 18,5 meter och står vid sjön Glypen i Östergötland, och den grövsta har en stamomkrets på 2,8 meter, är över 600 år gammal och växer i Råå i Närke. En stickig, kransbarrig växt som är för stor för att vara en buske är fortfarande en en.
Lärken står bar i november
Lärken avslöjar sig själv en gång om året. Den fäller barren på hösten: de gulnar först och faller sedan av, och trädet står bart hela vintern innan det på våren får små ljusgröna barrtofsar som växer ut till längre barr. Gran, tall och en behåller sina barr året om. I oktober och november är lärken därför det barrträd som kräver minst kunskap av alla att artbestämma, och det är samma egenskap som gör att den ofta blir feltolkad: ett gulnande barrträd i en villaträdgård ser ut att hålla på att dö.
Ett verkligt sjukt träd ser annorlunda ut. Lärken gulnar jämnt över hela kronan, samtidigt som lövträden runt omkring skiftar, och den får nya barrtofsar på våren. En gran som brunfärgas fläckvis eller tappar barr utanför säsong är något helt annat, och det går vi igenom under granens sjukdomar och skadegörare.
Under barrlösa månader får barken göra jobbet. Lärkens bark är grov och fårad, alltså raka motsatsen till granens tunna och släta. Trädet är dessutom nästan alltid planterat där det står, eftersom lärk sätts som ett alternativ till gran och tall på marker där de riskerar skador. I södra Sverige planteras oftast hybridlärk, en korsning mellan japansk och europeisk lärk, och i norr sibirisk lärk. Den sibiriska lärken växte naturligt i Sverige för 9 000 år sedan och betraktas därför som ett inhemskt trädslag, medan hybridlärken räknas som ett infört trädslag i lagens mening.
När svaret inte är någon av de fyra
Ger barren ett svar som inte passar in är det oftast för att trädet är planterat. I trädgårdar och parker står granar som inte är rödgran, till exempel blågran med blågrått vaxskikt och smalvuxen serbgran, och dem går vi igenom i översikten över gransorter i Sverige. Breda, platta barr som sitter ett och ett tillhör i regel en ädelgran och inte en gran alls.
Idegranen är ett inhemskt barrträd med blanka mörkgröna barr som är matta och ljusgröna på undersidan, och med röda honkottar som ser ut som bär. Den är värd att känna igen av ett annat skäl än artbestämningen: hela trädet är giftigt utom bärens röda fruktkött, fröna är mycket giftiga, och hästar och kor kan dö av att äta idegran. Den växer långsamt i skuggan under annan skog, och en hybrid mellan europeisk och japansk idegran är populär i trädgårdar och på kyrkogårdar.
Vanliga frågor
Varför har min enbuske inga bär alls?
Enen är tvåbyggare, alltså sitter han- och honblommor på olika individer. En enbuske med hanblommor kommer aldrig att bära enbär, hur gammal den än blir. Under maj och juni syns skillnaden tydligast: hanbuskarna ryker när de släpper sitt pollen med vinden.
Är idegranens röda bär farliga?
Fruktköttet äts av trastar och andra fåglar, men fröet inuti är mycket giftigt, liksom bark, barr och ved. Giftet kan ge magbesvär, kramper och cirkulationsrubbningar. Rådjur och harar verkar däremot tåla det och betar gärna barren.
Vilket barrträd i Sverige kan bli äldst?
Granen, med bred marginal. I den svenska fjällkedjan finns levande granar som är 9 500 år gamla och som överlevt genom rotslående grenar snarare än som en enda gammal stam. Den mest kända står i Fulufjället och har fått ett eget namn, Old Tjikko.
Går det att artbestämma en liten planta på barren?
Inte alltid. En ettårig tallplanta har ännu inte parvisa barr utan enkelbarr, precis som granen, och de två kan då se förvillande lika ut. Då är hjärtbladen och omgivningen säkrare ledtrådar, och hela den jämförelsen finns i guiden om skillnaden på gran och tall.