Ta tag i en kvist och räkna barren. Sitter de två och två i små knippen står du vid en tall. Sitter de ett och ett runt hela skottet är det en gran. Det testet fungerar året om, i mörker, utan att du behöver se vare sig kotte eller krona, och därför är barren det första du ska titta på. Kottarna, barken och marken under fötterna bekräftar sedan svaret och förklarar varför just det trädet står just där.
Barrknippet svarar snabbast
Skillnaden mellan gran och tall sitter i hur barren är fästade, inte i hur de ser ut på håll. Skogskunskap, kunskapsplattformen som Skogforsk producerar i samarbete med LRF Skogsägarna och Skogsstyrelsen, inleder sin beskrivning av tallen med orden ”tallen är tvåbarrig med långa barr”. Granen beskrivs i stället som ett träd med ”korta, styva barr”.
Tvåbarrig är ett fackuttryck som beskriver exakt det du känner med fingrarna. Tallens barr sitter parvis på små kortskott längs grenen, och i Skogsstyrelsens och SLU:s Skogsskötselserien nr 4, Naturlig föryngring av tall och gran, kallas de rakt av dubbelbarr, till skillnad från enkelbarr som sitter ett och ett. Drar du loss ett knippe från en tall följer två barr med, hopfogade i basen. Gör du samma sak på en gran lossnar ett enda barr, och det sitter kvar hårt.
Regeln gäller inte de allra yngsta tallarna
Här finns ett undantag som är lätt att gå på, och som blir aktuellt varje gång du står på ett hygge. En tallplanta har inte parvisa barr från början. Skogsskötselserien beskriver de tre första somrarna steg för steg: under första sommaren växer ett kort toppskott med barr som är tandade i kanten, och ”primärbarren sitter ett och ett och kallas även enkelbarr”. Först under den andra sommaren bildas dubbelbarr, i vecken på primärbarren, och det tredje året består barrmassan i huvudsak av dubbelbarr.
Med andra ord: en ettårig tallplanta ser i det här avseendet ut som en granplanta. Serien konstaterar det uttryckligen om ettåriga groddplantor av båda arterna. Räcker inte barren till får du gå på hjärtbladen, som sitter kvar i en krans nedtill det första året. Tallplantans hjärtblad är fem till sju stycken och 18 till 22 millimeter långa, granplantans är sex till tio stycken och 12 till 15 millimeter. Enklast av allt är dock att låta bli att artbestämma ettåringar på barren och i stället titta på vad som växer runt omkring.
Kotten mäter tid
En kotte berättar mer än sin form. Skogsskötselserien redovisar två helt olika tidtabeller. Tallens frö tar tre somrar på sig att utvecklas, och fröspridningen sker först det fjärde året, i huvudsak under april till juni. Granens frö tar två somrar, och spridningen sker redan hösten år två eller våren år tre.
Den skillnaden går att se från marken. Eftersom tallen producerar kottar varje år och varje kotte behöver flera säsonger, bär en tallgren ofta kottar av två åldrar samtidigt: dels den ärtstora ettårskotten, dels den fullvuxna tvåårskotten. En grangren gör aldrig det. Granens honblomma bildas i spetsknoppen på fjolårsskottet och ersätter där ett toppskott, vilket innebär att samma grenspets inte kan producera kottar två år i rad. Ser du kottar i två storleksklasser på samma kvist står du vid en tall.
Granen är dessutom ojämn mellan åren på ett sätt som tallen inte är. Ett granbestånd kan sakna kottproduktion flera år i rad och sedan komma med ett år av ”oerhört rikligt med kottar”, och två kottår i rad beskrivs som en sällsynthet. Det är därför granår är ett begrepp i svensk skog medan tallår inte är det.
Storleken speglar samma sak. En grankotte innehåller normalt 80 till 100 matade frön, en tallkotte 10 till 20. Granen satsar på få och stora tillfällen, tallen på små och årliga.
En detalj värd att lägga märke till i maj och juni: granens honblommor är rödlila och står rakt upp under pollineringen. Det är först direkt efter pollineringen som de böjer sig nedåt och blir de hängande kottar vi känner igen. Den som ser upprättstående röda kottar på en gran i maj ser alltså inte ett annat trädslag, utan rätt art i fel skede.
Barken skiljer sig högst upp, inte nere vid foten
Nere vid marken är både gran och gammal tall grov och gråbrun, och just där är barken en dålig ledtråd. Lyft blicken i stället. Skogskunskap beskriver tallens bark som rödaktig, och preciserar var färgen sitter: ”äldre tallar får skorpbark, medan yngre tallar och övre delen av stammen har en gulröd glansbark”. Det är den flagande, orangeröda ytan högt upp på stammen som gör en gammal tall omöjlig att ta miste på i motljus. Granens bark beskrivs i stället kort och gott som ”tunn, slät bark”, utan färgskifte uppåt.
En fälla ska nämnas här, eftersom den slår ut både barr- och barktestet på en gång. Contortatall är enligt Skogskunskap det tredje mest planterade trädslaget i Sverige efter gran och tall, med ungefär 600 000 hektar, mest i södra Norrland och nordvästra Svealand. Den är ”liksom vår svenska tall, tvåbarrig”, men har längre barr, och barken är grå och liknar mer granens än tallens. Två av dina tre kännetecken pekar då åt var sitt håll. Är du i ett planterat norrländskt bestånd med tallbarr och grå bark är contorta ett rimligare svar än en förväxling.
Marken förklarar varför trädet står där det står
Artbestämning blir mycket lättare när du slutar se träden som utbytbara och börjar läsa ståndorten. Tallen är ett pionjärträd som bildar enskiktade bestånd efter till exempel en skogsbrand. Den konkurrerar bra på torr, medelgod eller svagare mark med grov jord, men på bördiga och finjordsrika marker konkurreras den ut av granen. Det syns på formen: i bestånd blir tallen rakstammig med en lång grenfri stamdel, medan tallar på myrar och hällmarker i stället blir krumma och små.
Granen är motsatsen, ett sekundärträdslag som föryngrar sig och överlever bra i skugga. Den kommer därför ofta in som ett underbestånd och tar successivt över efter pionjärträd som tall och björk. Den är skogbildande på såväl friska som blöta och på bördiga som medelgoda marker, men trivs sämre på torr mark eller styv lera, och har sitt största försprång framför tallen just på de bördiga markerna. Priset för snabbväxten är ett ytligt rotsystem, vilket ökar risken för stormfällning och torkstress. Mer om artens uppbyggnad och livshistoria finns i vår genomgång av granens biologi.
Även kronan varierar med geografin, vilket är värt att veta innan du använder den som kännetecken. Grankronan är vidare och mer konisk i söder och smalare i norr. Utbredningen skiljer sig också: granen är vildväxande i hela Sverige utom på västkusten och i större delen av Skåne och södra Blekinge, medan tallen växer i hela landet och utgör störst andel av virkesförrådet i norra Sverige. Står du på en torr hällmark i Norrbotten är sannolikheten för tall hög innan du ens tittat på barren.
Tre frågor, i den ordningen
Sammanställt till en gång som fungerar även när du inte har uppslagsbok, kotte eller dagsljus:
- Känn på barren. Två och två i knippe betyder tall, ett och ett runt skottet betyder gran. Är barren breda och platta i stället för smala och styva är det troligen varken eller, se nästa avsnitt.
- Titta efter kottar i två storlekar på samma gren. Bara tallen bär det. Hittar du en enda kottstorlek, hängande och stor, är gran ett rimligt svar.
- Lyft blicken till översta tredjedelen av stammen. Gulröd glansbark betyder tall. Jämn, tunn bark hela vägen upp betyder gran.
Ger de tre stegen motstridiga svar är det oftast inte du som har fel, utan trädet som inte är någon av de två. Då är det värt att lägga till en fjärde fråga: står trädet i skogen eller är det planterat?
Julgranen som varken är gran eller tall
Den vanligaste anledningen till att artbestämningen krånglar i december är att trädet i vardagsrummet ofta inte är en gran i biologisk mening. Kungsgran heter egentligen nordmannsgran, Abies nordmanniana, och tillhör släktet ädelgranar. Den är alltså varken Picea, som rödgranen, eller Pinus, som tallen. I SLU-organet Movium Fakta beskrev Henrik Sjöman och Johan Slagstedt redan 2013 hur arten ”gör numera allvarliga anspråk på att bli vår självklara julgran, då under namnet kungsgran, istället för den tidigare traditionella granen”.
Praktiskt betyder det att steg ett i listan ovan ger ett halvt svar. Barren sitter ett och ett, som hos granen, men de är enligt en SLU-uppsats om julgransodling större och plattare än granens. Ett brett, platt barr som sitter ett och ett är alltså varken tall eller Picea. En likartad fälla är serbgran, som samma källa beskriver som lik en ädelgran på grund av de mörkgröna platta barren, trots att den är en riktig gran.
Hur stor kungsgranens andel av den svenska julgransförsäljningen faktiskt är går däremot inte att svara på med säkerhet, och det är värt att säga rakt ut. Den mest utförliga svenska siffran är gammal: Linda Paulmanns examensarbete vid SLU uppskattade år 2002 att 80 procent av julgransmarknaden bestod av rödgran. När Martin Pettersson vid SLU lade fram landets första avhandling om julgransodling 2018 saknades fortfarande underlag, och varken Jordbruksverket eller Skogsstyrelsen hade statistik över antalet odlare, arealen eller hur många granar som säljs, enligt forskning.se. Den som påstår en exakt marknadsandel för kungsgran i dag hänvisar alltså inte till någon offentlig källa. Vad man däremot kan säga är att både rödgran och kungsgran säljs i stor skala, och skillnaderna mellan dem går vi igenom i guiden om att köpa och välja gran till jul.
Det sitter i fingrarna
Artbestämning i skogen blir sällan bättre av fler kännetecken. Den blir bättre av att man rör vid träden. Två barr mellan tummen och pekfingret avgör frågan på en sekund, och när du väl har känt skillnaden en gång slutar den vara en fråga. Resten, kotten, barken och marken, är det som gör att du efteråt också förstår varför tallen fick hällmarken och granen fick sluttningen.