Granens sjukdomar och skadegörare: så känner du igen dem

Granen är ett tåligt träd, men den har flera fiender bland insekter och svampar. Att känna igen de vanligaste skadegörarna i tid gör stor skillnad, eftersom många angrepp går att bromsa om de upptäcks tidigt. Här går vi igenom de hot som oftast drabbar gran i Sverige, hur du känner igen dem och vad du kan göra för att förebygga skador.

Granbarkborre (Ips typographus)

Granbarkborren är en liten brunsvart skalbagge på ungefär fyra till fem millimeter, och en av skogens mest ökända skadegörare på gran. Den angriper främst försvagade, stormfällda och torkstressade granar samt nyligen döda träd. En frisk, växande gran kan ofta försvara sig genom att dränka den inborrande skalbaggen i kåda, medan ett törstigt eller skadat träd har svårare att stå emot.

Skalbaggen svärmar på våren när det blir tillräckligt varmt, oftast under april och maj vid temperaturer runt 18 grader. Under en varm sommar kan den hinna med en eller flera generationer, vilket gör att bevakningen behöver pågå från maj till augusti. De första angreppen är svåra att se på håll, så det gäller att leta efter de konkreta tecknen på angrepp nära stammen.

Det tydligaste tidiga tecknet är rödbrunt gnagmjöl, alltså det fina borrmjöl som skalbaggen skjuter ut när den gnager sig in. Det samlas vid granens stambas, i barkfickor och i spindelväv på stammen. Andra tecken är kådflöde där granen försöker kapsla in angreppet, bark som lossnar och faller av högt upp på stammen under en ännu grön krona, samt barr som gulnar och övergår i en roströd ton. Under den avflagnade barken syns skalbaggens modergångar, ofta med näbbspår efter hackspett som letat larver.

Rotröta och rotticka (Heterobasidion)

Rotticka är den ekonomiskt viktigaste rötsvampen i svensk granskog. Svampen bryter ner cellulosa och lignin i veden och orsakar en stamröta som ger sämre virkeskvalitet, minskad tillväxt och ökad risk för både snöbrott och stormfällning. Rötan är lömsk eftersom den arbetar inifrån och sällan syns på det stående trädet. Ofta upptäcks den först när stammen kapas och den missfärgade kärnan blir synlig.

Spridningen sker i två steg. Svampens sporer infekterar färsk, nyblottad ved, i första hand färska stubbytor efter avverkning, och kräver plusgrader för att gro. När rötan väl finns i ett bestånd sprider den sig vidare genom rotkontakt mellan intilliggande träd. Den viktigaste förebyggande åtgärden är att behandla stubbarna vid avverkning när temperaturen är över fem plusgrader, och att undvika avverkning och gallring under den varma årstid då sporerna är som mest aktiva.

Granbarrlus och gallbildande löss

På unga granskott ser man ibland fasta, ananasliknande utväxter. Dessa galler orsakas av gallbildande barrlöss, framför allt arter i släktena Sacchiphantes och Adelges. Lössen suger växtsaft vid basen av årsskotten, och skottet svarar med att bilda en grön, rödkantad galler som med tiden blir brun och träig.

För enskilda trädgårds- och prydnadsgranar är angreppen mest en kosmetisk skada. Gallerna kan hämma enstaka skott, men de dödar sällan trädet. På större granar i skog saknar de i regel praktisk betydelse. Vill du minska mängden galler på en liten gran kan du klippa bort och slänga angripna skott medan gallerna fortfarande är gröna och slutna.

Rostsvampar och granrost

Bland svampsjukdomarna finns även rostsvampar. På gran är det främst granrost, orsakad av svampar i släktet Chrysomyxa, som märks. Angripna barr får en rostbrun färg, och det är oftast yngre träd som drabbas. Spridningen sker med sporer under en fuktig vår. Träden överlever normalt angreppet, men kraftiga fall kan ge tillfällig tillväxtförlust och ökat barrfall.

Den kanske mest omtalade rostsvampen, törskatesvampen, drabbar däremot främst tall och inte gran. Ser du rostfärgade barr på just en gran handlar det alltså sannolikt om granrost eller om torkstress, inte om törskate.

Torkstress och andra försvagningar

Alla skadegörare ovan har en sak gemensam: de slår hårdast mot redan försvagade träd. Granen har ett ytligt rotsystem och är känslig för torka. Under varma, torra somrar tappar den lätt vatten snabbare än rötterna kan ta upp, och resultatet blir bruna barr, gles krona och en allmänt nedsatt motståndskraft. En torkstressad gran är därför ett tacksamt mål för granbarkborren.

Torkskador kan vara svåra att skilja från sjukdom. Om barren gulnar jämnt över hela trädet efter en torrperiod handlar det ofta om torkstress snarare än ett insekts- eller svampangrepp. Läs mer om hur granens barr och biologi fungerar för att lättare tolka symtomen, och om varför granen fäller barr.

Så förebygger du angrepp

Mycket handlar om att hålla granen frisk och att inte bjuda in skadegörarna. Några grundprinciper hjälper långt:

• Rätt växtplats. Ge granen en plats med jämn markfuktighet och skydd mot uttorkande vind. En gran som planteras för torrt eller för utsatt blir lättare stressad. Grunderna finns i vår guide till att plantera gran.
• Undvik skador. Sår på bark och rötter är inkörsportar för rötsvampar. Var försiktig med maskiner, gräsklippare och redskap nära stammen.
• Håll rent efter avverkning. Färskt granvirke, vindfällen och stormfällda träd är yngelmaterial för granbarkborren. Ta bort eller barka sådant virke i tid, och stubbehandla vid avverkning för att hålla rottickan borta.
• Skydda nya plantor. På hyggen är snytbaggen ett hot mot nyplanterade granplantor. Hur du skyddar dem tar vi upp i guiden om att plantera gran.

Den bästa försäkringen mot skadegörare är en frisk gran på rätt plats. Håll uppsikt över stam, bark och barr med jämna mellanrum, så hinner du oftast agera innan ett angrepp har hunnit sprida sig.